Einar Yamaga Korpus
Då kommer Erik susande
Jag stod högst upp i Keillers park och betraktade hela det Göteborg som bredde ut sig. Utsikten var fortfarande värd promenaden uppför Ramberget, även om Karlatornet hade börjat bli omöjligt att ignorera. Ett drygt halvår hade gått sedan vi begravde Erik, hans barn hade både hunnit sälja huset och, tror jag, bearbetat sin förlust som också måste ha innehållit viss befrielse. Nu var det vår, ett nytt år. Hans aska hade spritts i Abisko.
Här uppe på utsiktsplatsen var det kallt, men aprilsolen sken och det var nästan vindstilla. Av någon anledning kom jag att tänka på när jag skulle börja skolan. Det var sensommaren 1972. Jag, mamma och Erik satt vid matbordet och pratade. Jag var lite pirrig, första skoldagen var någon vecka bort.
“Längtar du?” frågade Erik.
“Mm, lite.”
“Du ska inte vara rädd, det är inget farligt.”
“Jag är inte rädd, men …”
“Om någon är dum mot dig ska du bara säga till. Då kommer Erik susande och bär hem dig på axlarna!”
Där, och då, tog jag emot hans löfte som något naturligt. Jag kunde se det framför mig, hur någon knuffade mig på skolgården eller sa något elakt. Sekunder senare skulle Erik vara där, lyfta upp mig och springa hemåt. Självklart var det så. Han var min storebror, jag såg upp till honom och han älskade mig. Han skulle ta hand om mig.
När slutade det att vara så? Vad hände med den Erik, den versionen av honom, och vad hände med mig? Jag var sju, han tolv. Sedan måste hans tonår ha gjort något med honom, han blev en annan. En kväll kom han hem och spydde ner golvet i sitt rum på övervåningen. Mitt låg precis intill, jag kunde inte undgå att höra att något hände. Jag steg upp och gick ut ur mitt rum, frågade vad det var som hade hänt.
”Erik åt en mosbricka med för mycket ketchup och senap”, förklarade pappa, som låg på knä och försökte skura rent.
Det gick många år innan jag ifrågasatte den utsagan. Kanske så många som fyrtio. Möjligen mer. Erik hade uppenbarligen fått annat att tänka på, sådant där jag inte ingick. Det som hade varit nära blev avlägset. Ingen Erik skulle komma till undsättning längre.
Under de avslutande åren i hans liv var det i stället han som behövde hjälp. Jag kom kanske inte susande, men jag försökte finnas där, pratade tålmodigt med honom när han ringde. Ibland sågs vi, men det var ett stort företag för honom. In i det sista var han besatt av att planera. Det spontana hade ingen plats i hans liv, han avskydde till exempel när någon kom och hälsade på utan att det var avtalat. Det hände att jag gjorde det ändå, för att jag råkade vara i närheten och kanske också för att jag på mitt amatörpsykologiska vis tänkte att det var terapeutiskt. Jag kunde till och med ha barnen med mig, och visst blev han glad när vi kom, men vi raserade hela hans dag, hans värld, genom att bara dyka upp. Han behövde sina rutiner.
Samtidigt var det just rutinerna som hade ätit upp Erik. Det gick ju inte att ha ett liv tillsammans med andra och tro att allt gick att detaljplanera, och ändå kunde han inte låta bli att försöka. Han kunde för det mesta lägga band på sitt kontrollbehov, men när fjärde barnet kom och han kort därefter fick sin befordran på bussbolaget blev det för mycket. Signalsubstanserna måste ha kokat inne i huvudet på honom. Det fanns inte en chans att hinna med att göra allt rätt på jobbet och dessutom vara familjefar. Då valde han att göra en av sakerna ordentligt. Det blev inte att ta hand om familjen.
Säkert var han ledsen över att inte klara av hela alltet. Lika säkert hjälpte det i alla fall att han var uppskattad bland kollegorna. Men hemma gick det utför. Kanske var det därför han behövde dricka, för att tvinga sig själv att ta lite lättare på den vardag som de flesta hanterar med vänsterhanden.
Just när jag hade sett mig mätt på utsikten, kom det en vindpust från norr. Tanken var förstås oundviklig. Det var Erik som kom susande.
–
Einar Yamaga Korpus skriver på en roman om en släkts uppgång och fall. Utgångspunkten är författarens egen far, född 1932 som son till två kusiner från Eksjö. Den text han bidrar med till Vinterutställningen heter Då kommer Erik susande och utgör ett kapitel i romanen. Einar Yamaga Korpus delar sin tid mellan västra Sverige och södra Japan.
