Nina Donner
Tygskorna
En blodmåne kastar sitt sken över staden, tar den i besittning. En svalkande dimma sveper in från havet, över Salutorget, in bland 1800-talsgränderna och ända fram till Senatstorget, maktens centrum. Dimröken för med sig en stank av fisk och avfall.
I mörkret avtecknar sig silhuetterna av ett udda sällskap. På håll ser det kanske ut som en positivspelare och hans apor. Eller ett gammaldags teatersällskap i malätna kläder, eller kanske cirkusfolk i full mundering. På nära håll kan man skönja profilerna av tre män. Framåtböjda med knälånga kappor och uppvikta kragar. Med barska drag och skäggstump.
I sin hand håller en av männen ett par tunna, slitna flickskor i tyg. Det är inget nytt för dem, kvinnoskor. De har hört klappret av klackar som rusar bort i natten förr. Men nu fattas flickan.
Männen gestikulerar och svär på ryska. Vad de inte ser är ett hopkurat bylte på avsatsen till den svarta statyn av kejsar Alexander den andre. En barfota flicka, vars hals lyser vit i lyktornas sken. Hon har stora, mörka ögon och hennes blick irrar från sida till sida. Ibland upp mot den mäktiga, vitkalkade Storkyrkan, där den som en ängel i sten reser sig över torget. Då stillnar flickans blick en stund, dröjer sig kvar som i en stilla bön: ”Rädda mig, o herre Jesus, om du finns, och om du kan.”
En mistlur ljuder i fjärran. Flickans kläder är smutsiga och trasiga. Det är svårt att sluta sig till hennes ålder. Egentligen är allt som i en feberdröm. Dåtid och nutid smälter ihop. Jakten och villebrådet verkar vara det enda beständiga.
En av männen får syn på flickan bakom statyn, och rusar fram för att fånga in henne. Men i stället för att springa griper flickan tag i en fackla, som hyllar den välvillige kejsaren, och trycker upp den i ansiktet på mannen. Den långa ullkappan fattar eld. För ett ögonblick stannar allt upp, fryses. Då börjar flickan springa mot havet, därifrån ljudet av fartygssirenen kom. De två andra männen tar upp jakten. Den tredje rullar sig i plågor, försöker släcka elden. En lukt av bränt kött sprider sig över torget.
Löper, stapplar, hudlös, framåt, framåt ...
Tunga läderstövlar marscherar, jagar.
Skör och späd. Höjer armarna till skydd.
Lyfter svärdet för att hugga, beskärmar sig med pansar.
Flickan får syn på skeppet som står i beråd att avgå. Uppbådar sina sista krafter.
Men när hon ska springa över landgången, dras den in. Fartyget lossas från sina bojor.
Och stävar förnöjt ut mot havet.
Flickan tar sats för att hoppa ut i det okända, men fångas in av kraftiga armar.
Måsarna skränar, skriar, närgånget, påstridigt.
Svarta lyktor vajar i vinden, slår.
Det mörka vattnet strömmar hotfullt i Kolerabassängen.
Det är som om staden kokade i natt.
Måsarnas skri tränger sig genom fonden av stadens ljud.
Ett stilla regn väter kajkanterna.
Ute till havs hörs sirenen av en ångbåt.
Männen släpar flickan med sig, hämtar den brända mannen från torget. Och härbärgerar sig i en gammaldags karavan vid en skog långt borta utanför staden.
De slänger flickan på en hög med trasmattor längst in och placerar sig själva som en mur vid öppningen. Tar fram brännvinsflaskan. Desinficerar brännsåren, skrålar och jublar.
Två av dem våldför sig på den unga flickan. Den tredje är allt för illa åtgången för att delta.
Flickan svimmar och börjar hallucinera om sin far.
”Pappa, var är du? Lever du ännu?
Varför har du varit inlåst och bortglömd så länge?
Jag försökte kontakta dig. Förlåt, pappa, var är du nu?”
Hon vaknar ur sin mardröm till något ännu värre.
Men ingen reagerar på hennes rop.
I ett hörn i en gammal husvagn ligger två ingångna tygskor slängda.
Morgonen gryr och kölden tränger in genom husvagnens tunna väggar av trä.
Två av männen snarkar ljudligt där de sover ruset av sig. Den tredje vaknar tidigt av de ömmande brännsåren. Han famlar instinktivt efter sina uttjänta glasögon. I det skira ljuset som sipprar in genom de trasiga spetsgardinerna varseblir han den halvnakna flickan som ligger avdomnad på trasmattorna. Han betraktar henne länge och erinrar sig nattens händelser. Smärtan hon åsamkat honom, jakten och slutligen skeendena i husvagnen. Men han känner varken vrede eller åtrå, när han ser hur liten och försvarslös hon är där hon ligger. Instinktivt kommer han att tänka på sin barndom långt bortom bergen i Ural. På alla barnen och djuren. Hur de hade lekt. Och äventyren och farorna de gett sig i kast med. Men ingen av dem hade varit lika modig som den här flickan. Intuitivt tar han sin filt och lägger den över henne. När han tittar på sina två pösande kumpaner känner han för första gången avsky. Avsky mot dem, och avsky mot den han blivit tillsammans med dem.
–
De flesta förövare har någon gång varit ett offer. Men måste ett offer förbli ett offer och är det möjligt för förövare att ändra sig? Vad händer när rollerna kastas om? Och vilken roll spelar det personliga ansvaret? Nina Donner från Finland tänker att de här komplexa frågorna är av avgörande betydelse för vår samtid och framtid.
