Therése Bollweg
Förtroenden
Hon ställer, som varje morgon, i ordning hans sovrum efter natten. Med åren har hon lärt sig att tycka om att städa rummet men det var först när hon övervann känslan av att hon gjorde intrång i hans mest privata som hon fann ett lugn i den dagliga rutinen.
Att röra vid en annan människas sänglinnen är en intim sak. Hon tänker att det är som att beröra någons bara hud. En hel natts hemligheter finns bevarade i resterna av använt sänglinne.
Den dagen, när hon kom till insikt med att han, mannen, gav henne ett förtroende när han lät henne rota runt bland hans mest personliga ting tog hon sig an uppgiften med respekt.
Varje morgon upprepar hon samma procedur. Oavsett väder, börjar hon med att ställa upp de fönster som vetter mot parken på vid gavel. Vädrar ut nattandedräkten, arrangerar, när årstiden tillåter, en bukett med färsk lavendel i en vas, byter vatten i tvättfatet, rengör rakknivar och rakborstar och sorterar dem på toalettbordet. Knivar till vänster, borstar till höger. Rakdonen radar hon upp i storleksordning och mäter avståndet dem emellan med ett halvt lillfinger. Till kvällen lägger hon fram rena linnehanddukar, broderade med familjens emblem och parfymerar dem med Monsieur Houbigants senaste parfym från butiken À la Corbeille de Fleurs på 19 rue du Faubourg Saint-Honoré i Paris. En blommig doft sprider sig då i rummet och innan hon sluter flaskan, placerar hon en droppe på insidan av handleden.
Mannen känner till att hon låter den dyrbara parfymen falla mot handloven men hon tycker att det är ett lågt pris att betala, för all ondska som hans sort har tillfogat hennes familj. Oftast låter han det passera, säger inget om saken men nu och då, låter han henne veta att han känner till parfymstölderna.
”Mademoiselle, ni bär en mycket angenäm doft dagen till ära. Säg mig, var har ni funnit detta utsökta doftvatten?”
De ler båda åt påståendet.
I mannens säng ligger lakanen skrynkliga och fuktiga av svett vid fotändan. Täcket är nersparkat på golvet, därunder finner hon huvudkudden, det tunna tyget är rödfläckat. Näsblödningarna kommer allt oftare. Borde hon tala med någon, eller hellre föra det på tal med mannen direkt?
Hon är, trots alla år som hushållerska hos familjen, osäker på hur deras vänskap fungerar. Känslan är att de prövar sig fram, för att förstå vad deras relation tål men det finns så klart gränser åt båda håll för vad som är accepterat. Är även han osäker, eller är allt inbillning, kanske tror hon för mycket om sig själv? Det här trevandet, eller vad hon kan kalla det, är ofta underhållande och gör livet uthärdligt i familjens tjänst.
Stundtals tillåter hon sig att trivas på gården, till och med att må bra men dessa känslor ger henne både dålig aptit och perioder av svår migrän. Det tunga samvetet plågar. Hennes lojalitet ställs på prov, sina ideal likaså. Hon har gett löften om att aldrig svika sitt ursprung, sin familj. Att aldrig ge något av sig själv till de som bestulit henne på allt.
Och ändå gör hon det var dag.
–
Jag heter Therése Bollweg och jag skriver på en historisk roman. Det här är en av de första scener som jag skrev i mitt projekt. Kanske blir denna scen en del av romanen, kanske inte. Vi får se. Jag bor i Hamburg men spenderar mycket tid i familjens hus i Skåne.
